PAPPA PARKINSON

Detta är en film om min pappa och mina minnesbilder av min uppväxttid. En film om en skamfläck i mitt liv. Minnesbilder som kommer och går. Som skärvor från dåtiden. Förskjutna och fördrivna speglingar av ett förflutet.

När jag började göra filmen ville jag skildra pappas sjukdom. Men det blev istället ett sätt att närma mig honom och försonas med det som varit.

Detta är en film om en skamfläck i mitt liv. Jag har tagit ansvar för pappas sjukdom och eftersom jag identifierat mig med pappa – så har sjukdomen blivit en del av mig, ju sjukare han har blivit.

Maktspelet är inte något som kommer över en natt. Inte en vecka. Utan kanske efter år – dag ut och dag in. Natt efter natt.

Till slut försvann pappas identitet mer och mer – och det enda jag såg var hans sjukdom – och det den krävde av mig. Och jag kunde inte särskilja de två. Han fick stå till svars för sig och sitt beteende. Och jag kan nånstans fråga mig – varför ingen annan såg vad vi gick igenom. Varken pappa eller mamma. På nåt lyckas man som barn hantera situationen. Man har kanske inget annat att jämföra med.